Den här fantastiska dagenefter känslan.
Jag vaknar med ångest. Jag vet att jag gjort något dumt. När det väl slår mig vad det är gräver jag mig ner under kudden, jag försöker komma längre typ ända ner under sängen så att jag kunde ligga där i mörkret tillsammans med alla dammråttor vilket hade känts mycket MYCKET bättre.
"Åååååh neeej" kvider jag. lägger händerna över ansiktet, dunkar mig i pannan några gånger för att försöka dunka ut minnena men dem sitter envist kvar. "FAN".
Jag var ute igår med mina tjejkompisar. Jag hann dricka ganska många cider och jag blev bjuden på en shot också. Jag var aldrig överdrivet full men jag var full och staplade omkring i extremt höga klackar vilket typ gick ganska bra! Förutom att mina fötter grät och led lite när jag hade dem på mig men i alla fall. När det var dags att gå hem ville jag absolut inte gå hem utan försökte på alla sätt fixa efterfest! Vilket resulterade i massa smsande och ringade. (det visade sig att jag försökt ringa en kille som hette Tim som vi förfestade med för att se vart dem gick men tydligen hade det inte alls vart rätt Tim jag ringde då den Tim jag ringde igår ringde mig idag och sa att han hade 3 missade samtal från mig klockan kvart i två på natten. Skamsen förklarade jag att jag fått fel nummer och bad väldigt mycket om ursäkt. Han lät inte arg dock vilket var bra.) Men det vart ingen efterfest.
Jag och Sara tar bussen hem och det var då jag tycke det var en jättebra idé att smsa en kille jag brukade träffa förut. Och det är där min ångest kommer in i bilden.
För det första: Jag ska inte smsa eftersom JAG ville ta avstånd.
För det andra: smset jag skickade var nog det pinsammaste jag någonsin skrivit till någon. Jag har ett vagt minne om vad det stod men jag kan inte läsa det idag. Jag försökte med det räckte med att läsa de första tre orden innan jag förstod att jag inte borde läsa det för min egen skull. Jag skulle bokstavligen behöva gå och skjuta mig själv.
För det tredje och värsta av allt: Han hade/har inte ens svarat vilket innebär att jag gjort bort mig något fruktansvärt. Förmodligen är jag klassad som en extrapsykisktstördsschitzofren och det känns som att ALLLA vet vad det står i det där smset. Jag vet ju att så inte är fallet.. hoppas jag... men tanken på det får mig att vilja ta första bästa flygplan någonstans VÄLDIGT långt bort. Jag kan inte bo kvar i Södertälje jag måste här ifrån NU! Det skulle lösa ALLA problem. Jag återfår dock vettet och lugnar ner mig. Går in på facebook och öppnar chattmeddelandena. Självklart har jag vart där och härjat också. Till en vän har jag skrivit någonting om utklädd och resten är ganska obegripligt... jag går och lägger mig bakom vår bil. "vad gör du Elin" undrar min bror. "Ja alltså om du kunde backa ut bilen nu så vore det ju toppen!"