Bestämde mig för att springa i det vackra vädret istället för att åka till gymmet som jag brukar göra. Det ligger ett spår alldeles intill där jag bor. Jag har gått där några gånger tillsammans med Arvid och Buzzy och en gång med Henrik så jag tyckte att jag gott kunde springa där själv. Så med Natasha Bedingfield i öronen påbörjade jag min springrunda. Jag tog den vägen jag och Henrik hade gått och tänkte att jag följer den en bit och vänder sen så är jag garanterad att jag hittar tillbaka. Jag springer och springer och det flyter på hur bra som helst. Möter några hurtiga människor på vägen. Jag kommer tillslut fram till Enebybergs IP där det finns 3 vägar att välja mellan. Ja en är ju att springa tillbaka samma väg som innan, en annan är att fortsätta in mot enebyberg (vilket jag inte ville) och en annan verkar vara att springa runt så att jag kommer tillbaka till samma plats som där jag började. Jag ser att en tjej jag mötte kommer från det spåret så jag bestämmer mig för att testa springa runt, det kan ju inte vara så svårt...

 

Det hela slutade med att de 30 minuterarna jag egentligen tänkt springa blev en och en halv timme. Jag lyckades hamna på fel spår som tog mig ända till Täby. Innan jag förstod var jag var, var jag gråtfärdig. Hade öppnat GPSen men det hjälpte mig inte alls! Jag vart fortfarande någonstans i skogen och kom aldrig hem!!! Jag sprang, jag gick, sprang igen men kom aldrig fram bara längre bort från där jag bor och runt om mig fanns bara SKOG! Tillslut stötte jag på två män och frågade vart jag var, då jag var vilse...

" Ja alltså du är i Täby"

"Vaa.... men hur hittar jag tillbaka till Danderyd"

Han pekade och visade lite och sen var jag on my own igen... Tog ett djup andetag och fortsatte gå och gå... tillslut får jag panik och hyperventilerar, håller emot från tårar och ringer Rickard.

"RICKARD JAG ÄRVILSEOCHJAGVETINTEVARTJAGÄRELLERVARTJAGSKA JAG KOMMER DÖ!" "Rikard svarar lugnt att jag inte alls kommer dö och att han ska försöka hjälpa mig över telefon att hitta rätt. Jag säger att jag är på ett spår i skogen som har gröna markeringar, enligt Rickars fru hade jag hamnat på ett spår som var 1 mil långt.

"EN MIL, jag kommer aldrig komma hem" snyftar jag,

"jo då det kommer du, tänk så här: du är värd glass när du kommer hem!"

"mmm, minst 5 glassar" säger jag med darrande röst.

Rickard håller mig sällskap i telefonen tills jag hittar till ett ställde där jag kan hitta hem igen. Efter lite gråt, svordommar och massa gå/springande hittade jag tillslut hem.

 

Jag åt en glass dessutom... en chokladigen med chokladglass! Välförtjänt